Greta

Degerö

Denna underbara, natursköna plats har varit min hemvist sedan år 1932. När jag kom hit var jag 8 år gammal. Här har jag fått uppleva min barndom, ungdom och ålderdom. På Degerö fanns på den tiden fem gårdar, Turholm, Uppby, Degerö, Jollas och Stansvik. Gårdarna hade god sämja och folket umgicks mycket med varandra. Man färdades mellan gårdarna till fots eller ridande eller åkande med häst och kärra. Varje gård hade hästar och kor. Någon enstaka bil fanns, men det var inte många. Storstaden var avlägsen och långt borta. Vi hade inget behov av att söka oss dit. Här var landet med frid och ro. Här kunde vi vandra och njuta i de natursköna parkerna och skogarna.

År 1880 skrev Topelius följande:

"Samla inom ett litet område den älskvärdaste omväxlingar av berg, parker, fjärdar, vikar och uddar som i vår tid omkransa Finlands nya huvudstad. Ställ vid sidan av Turholm dess grannar, Degerö, Uppby, Jollas och Stansvik och begär icke mer av en finsk skärgårdsidyll."

Det var på Turholm han skrev den underbara sången:

"Blommande sköna dalar, hem för mitt hjärtas ro Lummiga gröna salar, där vår och kärlek bo Soliga barn av luft och ljus, o, jag förstår ert tysta sus Blommande sköna dalar, hem för mitt hjärtas ro"

I boken - Henrik Borgström, en stor borgare i det gamla Helsingfors - får man veta det mesta om Turholm. Topelius har vistats mycket på Turholm och Stansvik. I september 1883 skriver han följande:

"Under Henrik Borgströms mannaålder upplevde Finland på många kulturella områden en verklig guldålder. Det var då Runeberg, Cygnaeus, Pacius och Snellman skapade sitt yppersta. Fyra män som gått bort under sista decenniet, ha efterlämnat ett tomrum, som icke fylles i vår tid. Däruti äro de lika. I övrigt olika. Runeberg, universalsnillet, har efterlämnat beundran. Snellman, klubban, har efterlämnat striden. Cygnaeus, som bar Finland på sina axlar, är nästan förgäten, och Borgstöm, som skulle varit Lorenz av Medici om han levat i Florens, skulle snart vara lika förgäten om ej de gröna parkerna skulle susa hans namn för eftervärlden."

Här på Turholm lever också minnet av den berömda operasångerskan Aino Ackté starkt kvar. Hennes randiga hus ger sin prägel åt hela parken. Här kan man få njuta av konserter flere gånger i veckan.

Av någon orsak upplevde Degerö en blomstrande tid på 20-talet. Många lyxiga villor uppfördes och uthyrdes över sommaren åt de välbärgade från huvudstaden. Det gav ett gott tillskott till vardagskassan. För övrigt livnärde man sig på jordbruk och fiske. Många hade även sina tjänster inne i storstaden. Till Degerö kom man med ångbåt från Helsingfors. Båtarna hette Svea, Senta, Jollas, Villinge, m.fl. Man kunde även ta spårvagnen till Brändö ändhållplats och därifrån vidare roddbåtsförbindelse över sundet till Turholm. Resan kostade 1 mark. Efter kriget blev det regelbunden bussförbindelse till ön. Jollas hette båten som tog yttre rutten och stannade vid Jollas ångbåtsbrygga. I några år bodde vi på Jollas. Min bror var då trädgårdsmästare på gården. Vi bodde i ett vackert hus med stor veranda. På försommaren var den helt övertäckt av gamla stora häggar med sina vita blommor.

Vi barn väntade mycket på dagen då herrskapet flyttade ut. Då stod vi i kö nere vid ångbåtsbryggan för att bära upp deras saker. Vi fick 1 mark för varje sak vi bar upp. En gång fick jag dessutom en docka som var mycket vacker, klädd i folkdräkt och med långa flätor.

På Jollas gick ja också några år i "Jollas folkskola". Vi var ett tjugotal elever. Den betjänade även de yttre holmarna. Där fanns elever från Maskholmen, Villinge och Jungfruholmen. Jag trivdes med att få gå i skolan ända till den dag då jag före en julfest av lärarinnan fick höra: "Du kan ej sjunga med. Öppna bara munnen men låt det ej komma ljud". Då mådde jag dåligt. Skolan som stod högt uppe på ett berg, utplånades av en bombattack under kriget och uppbyggdes aldrig mer.

Jag har bott på alla de olika gårdarna på Degerö, en längre eller kortare tid. På Degerö gård bodde vi i flera år. Degerö gårds vackra karaktärsbyggnad, med den mäktiga parken var som ett sagoslott för oss barn. Och där står den fortfarande som ett Törnrosa slott. I den trolska skogen bakom parken kunde man då och då möta en ryttarinna på en stilig häst, såsom det hör till i sagans värld. Gården lever och bebos av släktled efter släktled.

På Degerö gård fick jag mitt första sommarjobb när jag var tolv år gammal. Jag fick plats som "lillpiga" hos förvaltaren på gården. Mamma var mån om att jag skulle vara korrekt klädd. Hon sydde åt mig en blå- och vitrutig klänning, ett vitt förkläde och en liten vit huvudduk med sirlig vit huvudduk med sirlig spets i kanten. Jag trivdes fint med min nya uppgift. Dessutom fick jag lön för det. Iklädd denna skrud, med en kaffekorg på armen, och med förvaltarens stora underbara hund vid min sida mötte jag HONOM, som en gång i tiden skulle bli min livspartner. Han och traktorn var lånade av granngården för att plöja Degerö gårds åkrar. Min uppgift var att föra ut kaffe åt honom. Många år efteråt yppade han: "Du var så söt den gången med kaffekorgen, så det sa genast -klick-". Men då var jag endast 12 år gammal.

Vi var ett stort gäng ungdomar som höll ihop, och träffades ofta på kvällarna. Vi roade oss med bollspel, handboll, eller fotbollsträning. På lördagskvällarna sökte vi upp en dansbana förstås. På Degerö fanns då 5-6 olika dansbanor. Sträckorna till dansbanan var inget hinder. Vi cyklade dit och därifrån. Eller blev av pojkarna bjudna att sitta på cykelstången. På den tiden behövdes inget berusningsmedel för att dansa. Dansens virvlar räckte mer än nog. Vi var ett cyklande gäng. Ibland cyklade vi ner till det havsnära Hästnässund. Längre kom man inte. Bron till Sandhamn fick man nämligen inte beträda. Det var militärens område. Man kunde på smala små stiger cykla hela Degerö runt, längs den slingrande stranden, och med havets böljor nästan inpå sig. Allt var lovligt. Inga skyltar med "Förbjudet" eller "Privat område" fanns. De kom med människorna och staden.

Ibland gjorde vi längre utfärder med våra cyklar bl.a. "nästan utrikes" till Borgå eller till Helsinge kyrka, som ju var vår kyrka. Degerö hörde nämligen till Helsinge socken. I Helsinge gick vi också i skriftskolan för den legendariska prosten Otto Weckström. Det var också han, som senare vigde oss.

Försommaren 1943, då liljekonvaljdungen stod i sin fagraste skrud, lovade "traktorföraren" och "lillpigan" varandra tro och kärlek just vid den stora stenen. Hit skulle vi komma varje år vid denna tid för att fira den stora händelsen. Hösten 1944 vigdes vi till äktenskapet i vår Helsinge kyrka. Då gick ångbåten Svea ännu sin rutt från Södra hamnen. Med den sände blomsterhandeln Dan Ward ut min brudbukett till Uppby ångbåtsbrygga där min blivande man tog emot den. Han var Uppbyvärdinnans bror och studerade i Helsingfors men bodde och kvällsarbetade på gården.

Så återstår Uppby gård. För mig den viktigaste av alla gårdar. Uppby var den enda av gårdarna där man brukade jorden för sitt levebröd. Alltså, ingen herrgård enligt dåtida benämning. Här under allt detta som nu är asfalt och tyngs av stora höghus, odlades potatis, gurka, lök och alla sorters, grönsaker. Här fanns, stora jordgubbsland och sädesåkrar. Man sådde, planterade och skördade och dagligen körde man varorna till torget i huvudstaden. Det var arbetsamt och strävsamt men gav lön för mödan. På Uppby fanns det en tennisbana, som också den gav sin lilla biinkomst. I synnerhet om sommaren då sommargästerna flyttade ut, användes den flitigt. Människorna på Degerö orkade både med arbete och glädje och fest. Här fanns många livaktiga föreningar som t.ex. Frivilliga brandkåren, som ännu finns kvar, Idrottsföreningen, Martaföreningen, Hembygdsföreningen, Jaktföreningen och säkert ännu fler. Uppby gårds ägare själv var en mycket aktiv föreningsmänniska. Han var nästan "hövdingen" på Degerö-landet. Med sitt goda och glada humör var han alltid villig att ställa upp. Han var ordförande i de flesta föreningarna utom Martaföreningen där hans energiska fru var omtyckt ordförande under många år.

Det ordnades ofta träffar, fester och olika sammankomster på sportplan, som nu ligger under den nya vägen. Festerna på sportplanen samlade mycket folk. Så gjorde även fotbollsmatcherna, som var ett stort evenemang för idrottsföreningen. En ivrig föreningsmedlem var byggdeförfattarinnan Anni Lindberg. Till de flesta sammankomster, såväl glada som sorgliga, skrev hon en dikt. Kanske de ännu finns kvar hemma i lådorna hos gamla Degeröbor?

Och nu! ... Varför tog allt detta slut? Bara för att fotbollsplanen hamnade under vägen?? Jag vet inte. Svaret på det känner jag inte till. Allt tog slut och föreningarna upplöstes. Staden kom och tog hand om allt med sin makt och myndighet, och känslolöshet. Ingen dialog fanns - kunde inte finnas - Degerö var ju helt svenskspråkigt. Fortfarande skulle vi villa använda vårt modersmål och kanske vi ännu kan göra det om alla har god vilja. Min familj är bland de lyckligt lottade, som har sitt egnahemshus kvar, men alltför många har förlorat sina. Grävskopan kommer och tar sina tag och "huset är icke mer". Allt är förändrat, kanske vissa saker till det bättre. Vår romantiska mötesplats, där vi skulle träffas varje vår, är bortröjd. Även liljekonvaljdungen har fått ge vika för utvecklingen. Kanske platsen med stenen finns i något höghuskök? Båtplatsen, som vi ägt i många, år, ett servitut till tomten vi köpte, var plötsligt en vår försvunnen. Eller rättare sagt, den var högt uppe på land bland radhuslägenheterna. Senare har vi, mot betalning, tilldelats en annan båtplats.

Degerön kanava noin v. 1950.

Trots allt vill vi tro att Degerö har en ny framtid framför sig. Framtidsvisionerna lever. Vi har funnit nya vackra promenadstigar och nya vitsippsdungar. Badstranden skänker oss uppfriskande simturer. Runt Degerö svallar fortfarande det fria havet ganska rent.

Degerön våren 2001

Greta