Prisse C

Om August Wickström

Då mina föräldrar år 1938 flyttade från Pernå i Östra Nyland till Degerö kände vi inga andra människor än min moster och morbror, som var förman på Shell Håkansviks cisternområde. Min pappa blev anställd som vakt och "alltiallo". Bland de första vi lärde känna var en fiskare som hette August Wickström och hans Selma. De bodde på andra sidan av Håkansviken i en mycket liten stuga som såg ut att växa fram ur berget. August hade rätt att fiska i vattnena öster om Håkansvik ända fram till Hästnässund, och före kriget kom han och Selma visst ganska bra tillrätta på fisket. August var sen också "villavakt" för de sommargäster som hade stugor på den udden, som vi kallade "lilla Håkansvik". Dessutom fanns August alltid till hands om man behövde hjälp med olika slag av reparationer - han var bl.a. med och målade Shells cisterner med camouflagefärg före vinterkriget. Han var också med då det behövdes hjälp på höängar, sädesfält och potatisåkrar. Selma skötte hushållet och rodde båten då August fiskade, och det var en prestation - för Selma var helt förlamad från midjan till tårna p.g. av att hon som ung insjuknat i polio. Selma och August var de första "sambor" jag känner till, och jag skall här tala om vad jag minns av det som min moster berättade för mig om deras öde.

"August var en mycket ståtlig karl, det kan du ju se att han är ännu. Selma var också mycket nätt, så det var helt naturligt att de förälskade sig i varandra. Selmas föräldrar hade ingenting emot August, de såg ju att han var en ordentlig karl. Men August hade inte gått i någon skola och hörde inte till kyrkan, så de motsatte sig ett giftermål med en "hedning och analfabet". Det var inte alls ovanligt att fattigt folk inte gick i skolan på den tiden när August var barn och senare hade han inte kunnat gå, då han måste arbeta för brödfödan. Men August ville ha sin Selma, tog plats som dräng hos prästen som lärde August läsa och räkna (fast det tror jag August kunde från förut, han var mycket klipsk). Sen gick August också i skriftskolan och allt borde ha varit klart för bröllop, men det blev aldrig av då Selma insjuknade i polio. Strax efteråt dog också Selmas föräldrar och det fanns ingen släkting som kunde ta hand om Selma. Men August tvekade inte. Och tro mig flicka lilla, där är det nog fråga om kärlek, den är välsignad utan prästens amen!"

Det var min mosters berättelse och under årens lopp kom jag ju faktiskt att se hur lyckliga August och Selma var trots "sin fattigdom och relativa nöd". August hade konstruerat en rullstol - man fick ju inte sådana från socialen på den tiden - och Selma kunde med litet besvär klara av alla sysslor inne i den lilla stugan, laga mat, diska och sen handarbeta, t.o.m. tvätta byke i farstun, då August bar vattnet. August bar Selma till båten, kanske fanns det några remmar som höll fast henne då hon skulle ro, men hon var fullt kapabel att hjälpa till då August lade ut och tog upp sina nät. De levde ett rätt "normalt" liv s.a.s. De kunde faktiskt göra besök hos en del vänner, om de bara bodde så nära stranden att August orkade bära Selma från båten, på vintern var hon oftare med, för då skuffade August Selma på en stolpakälke. Vi bodde på olika ställen på Degerö, och August kom nog ofta på besök tillsammans med sin sambo, isynnerhet om lördagarna, då vi eldade bastun. De hade en hund också, som sällskap åt Selma då August jobbade på andra ställen. Den hette Bella och var av blandras, men närmast liknade den i alla fall en tax. Den blev med tiden tämligen fet och måste avlivas för diverse sjukdomars skull. Men först dog dock Selma, tyvärr minns jag inte när, men kanske redan före februaribombarde-mangen 1944. Efter det gick det snabbt neråt för August, han orkade inte fiska, dessutom fanns det inte någon fisk i vikarna, då det fälldes så mycket bomber runt Helsingfors och all fisken dog. Min mamma ordnade så att det alltid "råkade" finnas litet mat över de dagar August gjorde sina butiksresor, det var onsdagar och lördagar, och jag tror faktiskt att han inte åt andra dagar, såvida han inte hade orkat samla svamp och bär i skogen, för han hade bara ett mycket litet potatisland intill stugan och några bärbuskar. Äppelträdet hade förfrusit under den kalla vinterkrigsvintern.

August försökte nog hålla sig både hel och ren, men han blev allt tröttare och sjukare. Då han inte kom på sin vanliga provianteringstur till Anderssons butik i Hästnässund och följaktligen inte heller till oss på mat och kaffe, så tog sig mina föräldrar till hans stuga, det var inte långt att gå. Då låg han i sängen utan att orka resa sig. Han repade sig dock den gången och levde en tid till, men orkade inte sköta sig och naturligtvis inte fiska. Mamma tvättade väl hans kläder ibland och min bror gav åt August några av sina avlagda plagg, det var inte mycket folk hade att avstå från efter kriget, då det inte fanns så mycket att köpa, men min bror var sjöman och kunde vid tillfälle köpa kläder t.ex. i Sverige.

Jag har för mig att August dog hemma i sin lilla stuga, tyvärr kan jag inte säga när, men före 1954, för då gick min mamma bort. Det blev tomt efter August, pappa och han hade alltid haft "diskussioner" sittande på vår veranda och på vintrarna inne i köket. De rökte båda två, så mamma var inte så glad över tobaksröken.

Jag fick av August en mycket berättigad tillrättvisning en gång då han och pappa satt och diskuterade "politik". Jag "hävde upp min breda näbb" såsom Sven Dufva och uttalade mig om något. "Småflickor skall nog vara tysta, då de ingenting förstår", sade August och han hade nog alldeles rätt.

August kunde alltså läsa och räkna, och jag tror nog att han kunde skriva litet också, men efter Selmas död kom han alltid till oss med sina deklarationsblanketter, där han bara satt ett bomärke. Han bad pappa skriva hans namn under, men min pappa hade heller inte gått mer än ett par år i skola, och tyckte han hade så dålig stil, så han frågade om det passade att "lillflickan" skriver, hon är bra på bokstäver. Ja, om hon skriver snyggt, sade August, och så blev det, att jag sen alla år undertecknade Augusts deklarationsblanketter - han satte bara till sitt bomärke. Jag försökte alltid skriva så snyggt som möjligt, för det var ju ett hedersuppdrag.

August Wickström var hederlig karl och en sådan människa som det är en heder att ha känt. Hans liv var strävsamt och svårt för det mesta, så jag är glad att jag vet att han ändå var mycket lycklig med sin Selma den tid de hade tillsammans.

Prisse