Suominen

Skoltidsminnen från Degerö på 1940-talet

En dag, då jag bläddrade i mina gamla fotoalbum, hittade jag ett fotografi från min skoltid. Till min stora glädje mindes jag namnen på nästan alla av min skolkamrater - ändå var det något som inte stämde. Det tog en stund innan jag kom på vad de var - lärarinnan! Visst var det hon, Edit Carlström, men ändå inte hon. Hon ser så sträng ut på fotot, så olik sitt vanliga, leende jag. Men samtidigt mindes jag också varför det blivit så. Fotografen var ovanligt fumlig med sitt kamerastativ och den svarta huvan över sitt huvud, och det tog lång tid för honom att arrangera bilden.

Det var en av elevarna som absolut måste hinna till en buss som faktiskt avgick från skolgårdens lekplan. Lärarinnan hade redan varit och talat med chauffören att han skulle vänta en minut eller två för att flickan skulle hinna med. Hon var en ny elev i skolan och skulle träffa sina släktingar på en bestämd tid vid en annan hållplats, så det var viktigt att hon hann med bussen. Den gick ju inte så ofta på den tiden. Detta måste varit alldeles i början av 1940-talet, då den nya bron mellan Hertonäs och Degerö byggdes. Då var trafiken ordnad på ett alldeles speciellt sätt.

Nej, Edit Carlström var ingen sträng lärarinna, men visst höll hon disciplin i skolan. Jag minns inte att hon skulle ha höjt sin röst någonsin - ändå gjorde vi väl endel fuffens, vi med, fast vi nog säkert var betydligt beskedligare än dagens barn är. Tyvärr har jag inga säkra personalia över Edit Carlström, bara mitt minne att lita till. En gång blev det tal om att hon var något äldre än mina föräldrar, som var födda respektive 1890 och 1891. Jag tycker mig också minnas att hon var född i St. Petersburg - i alla fall kunde hon litet ryska. Hon skrev en gång upp de kyrilliska bokstäverna på tavlan för att visa hur annorlunda de var från våra egna. Fast Edit Carlström var ju barn under tsartiden - då var de ju tvungna att läsa ryska i skolan. Hennes flicknamn var Rasmussen och i hennes hushåll fanns "gamla tanten", hennes mamma, en son som hette Nils-Erik, såpass gammal att han var med i kriget och blev sårad i sitt ben som blev amputerat vid knäet, om jag minns rätt. Nils-Erik var mycket sportig, ett amputerat ben var inget hinder för honom att cykla. Han var också duktig i skolan, blev sedan läkare och flyttade så småningom till Sverige, dit Edit Carlström också flyttade på äldre dar och i Sverige dog hon också. Någon herr Carlström såg vi aldrig till, så vi antog att han var död, men man frågade ju inte om sådana saker på den tiden.

Lärarinnan bodde i skolhuset, som ju faktiskt står kvar ännu idag. Det fanns bara en skolsal, fyra klasser samsades i samma rum, men det var inte ens trångt, då vi var så få. Lärarinnans bostad var i skolhusets andra ända, senare byggdes vinden om till lärarebostad, men då var Edit Carlström redan pensionerad. Bakom skolhuset fanns en mycket liten trädgård, några bärbuskar och ett potatisland, och "gamla tanten" gick där och rensade trots sin dåliga rygg. Hon gick nästan dubbelvikt - alltid - inte bara i trädgårdslandet. Ryggont blev också Edit Carlströms öde. Hon bodde en tid efter sin pernsionerig på Igelkottsvägen i Hertonäs, senare en tid i Gamlakarleby innan hon flyttade till sin son i Sverige.

Lärarinnan var mycket bra på att organisera. Fyra klasser i ett och samma rum är ju inte idealet för någon undervisning, men på den tiden gick det bra. Det vanliga var att klasserna I och II satt på vänstra sidan från katedern sett, de högre klasserna på högra sidan. Men vår lärarinna ändrade om så att de lägre klasserna satt framme, de högre bakom. Systemet fungerade bra, i synnerhet för lärarinnan som då inte behövde tala så högt vid "högtimme" för hon tog sin stol med sig och satt i mitten av skolsalen då hon undervisade de högre klasserna. Men hon hade nog ögon i ryggen också, det lönade sig inte att försöka fuska i något prov, hon visste precis vad som hände bakom hennes rygg. Ändå var det inte förbjudet att prata, man fick nog "störa" med frågor mitt under en timme t.o.m. under ett prov. Hon svarade finurligt - lirkade fram ett svar ur elevens minne - skulle man kunna säga. Dessutom fick man obehindrat använda det minimala biblioteket som fanns i skolan - "man behöver inte veta allt själv om man bara vet var man skall leta efter uppgifterna", sade hon. Det är visst någon vis person som sagt detta, men jag hörde dessa ord för första gången från lärarinnans mun.

Var de något riktigt viktigt hon ville lära oss, så tog hon oss med till ett bord vid fönstret, där hon höll föredrag, men med så låg röst att andra elever inte blev störda. Eller så fick klassen ha "tyst timme" vid bordet, men det var heller inte då förbjudet att tala med sina klasskamrater om exempelvis räkneproblemen. Om vi skrev uppsats, stod det oss fritt fram att gå och leta i en ordbok, om vi inte mindes hur något svårt ord stavades eller om man ville kontrollera något datum. Hon såg också helst att man inte rabblade upp sin läxa s.a.s. utantill, utan hellre använde "berättarstil" och hitta på orden själv, då visste hon att vi förstått vad vi läst. Fast jag hade problem, med min mamma, som förhörde mig på läxorna och ville att jag skulle säga sakerna exakt såsom det stod i boken.

Dagen var förstås indelad i lektioner och raster då som nu, men inte följde vi slavaktigt något schema. Om lektionen drog ut på tiden, så fick vi bara gå ut i tamburen en stund, 5 minuter medan skolsalen vädrades, sen kunde vi fortsätta och sen ha en längre rast följande gång. Detta isynnerhet på vintern, då det gick tid till att klä på sig. Jag kan nog uppriktigt säga att lärarinnan aldrig avbröt någon av våra lekar mitt i ett spel. Hon kom bara ut och sade till att vi fick leka och spela tills det var klart vilket lag som vann, sen skulle vi komma in. I vårt tycke var det så "juste" att vi gjorde precis som hon ville - kom oss aldrig för att protestera. Regniga dagar fick vi leka inne, medan skolsalen vädrades. Det var tamburen och den s.k. gymnastiksalen vi då fick hålla oss i, och vi lekte ringlekar, gömma nyckeln och andra stillsamma lekar.

Edit Carlström införde också s.k. fri timme en gång i veckan, då fick vi uppträda med små egenhändigt skriva sketser, deklamera eller sjunga, visa upp någon folkdans eller "trollkonst" om man kunde. De som kunde spela, fick då visa upp på harmoniet vad de kunde. Till dessa timmar kom alltid "gamla tanten" in i skolsalen, så vi hade litet publik också.

Några söndagar om året kom en präst från troligen Helsinge kyrkoby (Vanda) och höll gudstjänst i skolan. Då fick vi lov att städa i våra pulpeter, lägga psalmboken överst, och sen fick vi föra bud till föräldrar och grannar att det var gudstjänst i skolan. På den tiden fanns det ju ingen lokaltidning att annoncera i, såsom nu i Itä-Helsingin Uutiset.

Vi hade väldigt få frånvarotimmar så vi var antagligen mycket friska barn. Det kom en sjuksköterska en eller två gånger om året, det gällde främst vägning och mätning, men fröken Kallas, som sjuksystern kallades, gjorde också tuberculinprov och syn- och hörselprov. En gång hade vi tandläkare, men då fick vi gå till Hertonäs till den finska folkskolan, utrustningen var för tung att frakta till många ställen.

Men visst råkade vi ut för epidemier. Först var det vattkoppor, vilket var nog så besvärligt, isynnerhet för dem som fick mycket av de kliande utslagen och jag hörde till dem. Men mässlingen blev värre, i synnerhet som vi fick den till skolan just innan jullovet skulle börja. Eftersom det finns litet dramatik med i bilden så skall jag berätta om hur ett par av pojkarna fick för sig att lura lärarinnan att de redan var sjuka.

Vid ett av skolhusets hörn växte en stor gran. Då vi lekte "rövare och fasttagare" så sprang vi ju runt skolhuset, den första böjde undan en lång nedhängande gren med den påföljd att den som kom efter fick grenen i ansiktet - om man inte passade sig. Så gick det denna gång, en pojke fick grenen hårt i ansiktet och det blev fullt av röda prickar på kinderna. Ahaa, mässling, tänkte en del av pojkarna och började piska sig med granriset i ansiktet. Lärarinnan skulle ha trott på den historien om inte en av flickorna kastat fram att pojkarna kanske fick "sitt excem" då de lekte och fick granens grenar i ansiktet. Det var ju liksom att skvallra vilket vi andra tyckte var fult, å andra sidan sade hon inte att det var just så, kastade bara fram en undran. Så lärarinnan avvaktade till följande rast, de båda pojkarna fick sitta litet avsides så att de inte skulle smitta ner oss andra direkt, fast det förstod ju både lärarinnan och vi barn, att var det mässling så skulle vi nog få den, allesammans. Vid nästa rast var pojkarnas rödprickiga kinder normala - så den listen lyckades inte. Men vi blev nog sjuka allihopa ändå och just vår julfest blev extra dramatisk.

Jag var själv med i ett s.k. teaterstycke, jag skulle vara en skogsfe. Jag fick nog inte rollen tack vare några skådespelartalanger, utan för att jag var den enda i skolan som hade långa ljusa flätor och långt hår skall förstås en skogsfe ha. Med var ganska många elever, som tomtar och troll och ett av trollen hade oturen att insjukna just samma dag julfesten var. Han kom dock till skolan, men mitt under föreställningen kastade han upp och ridån måste dras för, då spyorna kom på både scengolvet och kläderna, dessutom var ju "tomten" nästan avsvimmad.

Föräldrarna fanns ju på plats och tog hand om pojken, inte det lättaste, lärarinnan hade ingen telefon, så någon måste springa över bron till Degerö där bodde folk som hade telefon, och taxi kunde fås att föra patienten hem. Sen redigerade lärarinnan om litet på scenen, b.a. sattes en hög med Hufvudstadsblad på spyorna, och just skogsfen instruerades att för allt i världen inte stiga på tidningarna. Lärarinnan läste själv tomtens roll i kulisserna, vår "publik" hade blivit informerad om ändringarna och vi spelade våra roller riktigt bra, med tanke på omständigheterna - det luktade pyton av spyor på scenen! Resultatet blev ju att alla elever insjuknade i mässling under jullovet. Själv minns jag just ingenting från den julen, för jag hade ovanligt hög feber och låg mest i dvala hela jullovet. I januari, då vi igen kom till skolan, förhörde sig lärarinnan om hur vi haft det, och nästan alla hade legat hela lovet i sängen, några var ännu borta. Då bestämde sig lärarinnan - nästan på stående fot, kan man säga - att vi fick några jullovsdagar till. Om jag minns rätt så var det fråga nästan om en hel vecka. Här handlade hon alldeles på eget bevåg, inte behövde hon fråga skolstyrelsen som säkert inte kunnat ge ett så snabbt beslut som Edit Carlström behövde. Dessutom sade hon till oss att vi skulle vara ute så mycket som möjligt, ingen läxläsning, vi skulle nog hinna med vårens kurs i alla fall. Huvudsaken var att vi fick vara lediga och ta igen oss.

Det finns massor av saker som jag och mina skolkamrater skulle kunna berätta om Edit Carlström och alla minns vi henne som en kompetent och energisk lärarinna som ändå var så snäll och förstående. Hon talade faktiskt om oss som "mina barn" vilket betydde att hon lärde oss andra saker också, än de som stod i läxböckerna. Bl.a. hur man skulle uppföra sig i bussarna, genast stiga upp om det kom någon äldre människa el. invalid som behövde sittplats - det stod ju förresten på skolbiljetten att den inte berättigade till sittplats. Många gånger har jag sett hur folk rent ut sagt vinglar i bussen, inte alls alla gånger av alkohol, utan för att de inte håller sig i ledstängarna och inte kan räkna ut bussens el. spårvagnens rörelser och blir överraskade av bromsning o.d. Och stiger ut ur bussar och spårvagnar med vänstra benet först! Numera öppnas ju inte fordonens dörrar förrän vagnen stannat helt, men förr kunde ju chauffören öppna dörren innan bussen stannat. Steg man då ut med vänstra benet först så ramlade man alldeles säkert, centrifugalkraften slängde en i backen nästan utan undantag. Så vår lärarinna lärde oss att stiga ut med högra benet först och stiga ut i körriktningen då ramlar man inte så lätt. Hoppa ut ur bussen, det fick man inte alls göra, fast det hindrade ju inte att endel pojkar sportade med det - många gånger rätt vådligt, då bussen kunde slira på hala och isiga vägar. Hon lärde oss alltså praktiska saker som inte ens våra föräldrar kom sig för att göra, fast det skulle ha hört dem till.

Jag gick ju i skolan under krigstiden och minns också att lärarinnan ordnade klubbverksamhet i miniatyr, sen var hon eldsjälen i alla insamlingar som anordades. Vi samlade bl.a. flaskor och annat glas, jag minns dock inte till förmån för vad, men till något gott ändamål var det. Mina skolkamrater minns att de varit med och samlat ruskor och nedfallna grenar i skogen - ett slags "risutalkoo", själv har jag bara varit på potatisplockningstalko på dåvarande Uppby gård. Vi fick mycket god mat, jag kan ännu känna smaken av nyrågsgröt på tungan. Detta har jag skrivit för att hedra en duktig och mycket personlig lärarinna, som alla minns med vördnad, glädje och tacksamhet.

Sylvia Suominen