Vandraren

Vandrarens Degerö

Jag lyfter på en liten grå sten som legat mitt på vägen. Hur länge har den egentligen legat här? Vad kan en sådan här liten sten säga om mitt Degerö? Det här kanske inte var en väg förut. Kanske slingrade här sig bara en liten skogsomgiven stig, nött av grova kängor i fornläder. Låg min sten här redan då? Var den här innan skogarna successivt skövlades och husen stegvis växte fram. Vem gick här då, på en sandväg långt nere på Degerö? Jag fortsätter min färd och undrar hur många generationers fotspår som inte lämnat sina avtryck på denna väg som jag tillryggalägger idag, på 2000-talet.

Mitt Degerö är fullt av upptrampade små stigar, hemliga genvägar och spännande promenadvägar. Här finns ett nätverk av transportleder för den som bara har ork och vilja att utforska de otaliga naturplatserna på Degerö som inte fallit offer för stora byggnadskomplex, asfaltgator eller bostäder. Jag själv älskar att upptäcka nya vägar och stigar, och det är väl tack vare den passionen som jag upptäckt mitt Degerö, min barndomsort.

Som liten bestod mitt Degerö av ett stympat snävt litet område. Själv bodde jag i de gråtonade höghusen vid Malörtsgränden, där ingen hittade rätt förrän byggnadsverket med stora vita bokstäver målade MARUNAKUJA tvärs över fasaden. Bakom husen fanns den höga bergsplatån som utgjorde en hisnande rutshbacke på vintrarna, och på andra sidan rann den breda bäcken där mina barkbåtar fick driva fram, för att slutligen försvinna i något orensat slamställe. Till min lycka bodde mina kompisar tvärs över gatan, precis lagom så att jag kunde se dem från mitt fönster när hösten skördat löven från träden.

Mitt Degerö sträckte sig till parken vid simstranden, dit jag drogs i pulka varje morgon och där jag sedan stred om sandleksakerna med de andra Degerö-barnen på dagarna. Västerut kände jag Degerö ända till mormors och morfars lägenhet på Jussarögränden. Men det var redan långt hemifrån. Och där fanns det där mörka, otäcka träsket, kantad av en smal stig täckt av rötter. Den stigen ville jag aldrig gå ensam, speciellt inte på hösten då vattnet såg nattsvart och giftigt ut. Och Degerös kärna låg naturligtvis mitt i köpcentret, med matbutiken och kiosken. Jollas däremot var miltals härifrån. Det området räknades inte till mitt Degerö, utan fick bli ett avlägset ställe som endast fungerade som vändplats för min buss, 85:an.

Utgående från den synvinkeln har jag sedan börjat utforska Degerö. Bit för bit har vyerna vidgats och bilden av min hemort har formats. Vi flyttade snart ut till Jollas och jag lärde känna en helt ny del av Degerö. Hela udden har jag nu erövrat, från strand till strand. Det går faktiskt att ta sig runt hela spetsen enbart längs strandränen. Där går flera av Degerös små stigar som har mycket att bjuda på, åtminstone för den som ger sig tid att fästa blicken på annat än skospetsarna.

Så låt oss börja någonstans nere på Jollas, på en liten skogsväg strax invid stranden. Där har jag sällan stött på någon trängsel. Antingen har jag varit ute i fel väder på fel tidpunkt eller så har folk helt enkelt inte upptäckt vilka härliga skogsvägar där går. Men här går det undan. På vintrarna är nerförsbackarna ofta glashala isbanor, vilket ses med förtjusning av de yngre medan de äldre hellre föredrar att plumsa i snön bredvid. Här går det visserligen inte att skida, på grund av den gropiga terrängen och de låga grenarna som hänger över stigen. Men med stavar i handen och vandringskängor på fötterna är det en glädje att upptäcka hur långt från allt stadsliv man kan komma, endast genom att gå några hundra meter från stora asfaltvägen. Människorna jag möter så här vintertid är påpaltade Degeröbor, ofta i sällskap med en hund eller ett par gångstavar. De flesta håller ögonen på marken, för att undvika att sätta foten på en isfläck eller plumsa i alltför hög snö.

Vintrarna är dessutom en utmärkt tid, för att finna nya stigar och turer. På fotavtrycken i snön ser man ser genast när någon avvikit från den ursprungliga rutten och hittat en ny stig. Följer man spåren får man också ta del av den nya turen. Och alltid är det ju roligt med lite variation i promenaden. Vad är tråkigare än att gå samma gamla runda dag ut och dag in. Ta bara Bodholmens två kilometer långa naturstig till exempel, vars krökar är mig välbekanta in i minsta detalj. Därför föredrar jag de okända små stigarna runt om på Degerö.

Så är jag plötsligt på en av promenadvägarna vid Turholmsparken. På våren är det här en utmärkt rutt att höra fåglarnas muntra kvitter. Att lite smältande snö droppar ner i nacken förstör inte turen, tvärtom, det visar bara ännu ett tecken på att sommaren år på väg. Jag känner hur hela Degerö håller på att vakna. De sista isfläckarna på marken kämpar mot solens värmande strålar och bildar så småningom små, slingriga rännilar av vatten på marken. Nu ser man tydligt hur folk plockat fram sina tunnare fritidsoveraller och bytt ut den tjocka vintermössan mot ett enkelt pannband eller en färggrann bomullsluva. Hundarna är piggare och mer nyfikna, och hittar en massa nya käppar att springa efter som legat begravda under snön vintertid. Jag själv springer fram som en hund, nosar efter vårtecken mellan buskarna och lyfter på stenar och kvistar för att hitta de första små tecknen på liv. Nya vårkängor trampar fram på vägarna, nu för första gången på torrt underlag.

Oftast är det samma människor som tillbringar sin lediga tid här ute. Där finns till exempel joggaren, han med Nike-skorna och de gråblåa byxorna. Sedan finns där paret i likadana fritidsdräkter som alltid promenerar tillsammans, oftast tidigt på mornarna eller sent på kvällarna. Och så den gamla farbrorn, han med händerna på ryggen och blicken riktad mot oändligheten. Lugnt gå han, obesvärat, för att någongång rätta till baskern på huvudet. Han ser ut att njuta. Mina raska steg känner avundsjukt av hans takt men fortsätter sedan ohejdade.

På somrarna är jag sällan här. Kanske missar jag kulmen av grönska, Degerös grönska, eller så undviker jag bara den värsta trängseln på vägarna. Men det är alltid lika spännande att komma tillbaka i augusti och se vad som ändrats. Byggarbetena pågår i rasande fart. Nya hus växer upp, träden huggs ner och vägarna dras på nya ställen Men mina stigar står kvar. Där har ännu ingen grävskopa rört om i marken. Däremot börjar höstens synliga tecken träda fram. Jag väljer att gå en runda nere vid stora simstranden. Det blåser redan lite kyligare och Degerös små blommor drar sig inom sina värmande skal. Rönnbären färgar upp naturen till en början, innan bladen på träden så småningom börjar skifta i alla färggranna kreationer. Jag fortsätter min färd uppför den branta backen längs Lysmaskstigen. Degerös värsta backe, tvingas jag pusta varenda gång. Jag går hem via slickepinnarna och minns tjusningen i att som liten klänga sig fast vid de lutande pinnarna. Någons initialer finns inristade i träbjälken. Jag undrar om den personen hade lika fröjdsamma stunder här som jag. Jag går hemåt. Det börjar skymma mellan träden och de små vägarna börjar se lite skrämmande ut. Vägen över berget vid Gunillagränden känns inte längre så säker.

Nej, på natten vill jag inte längre utforska. Kanske beror det på att Degerös hemliga nattväsen börjar krypa fram bakom stenarna och träden. Jag skyndar i varje fall på stegen och kommer in på bebyggda områden. Där inne i husen ser jag Degerö-bor som förbereder sig för natten: familjen som läser godnattsagor tillsammans vid barnens sängkant, det arbetande paret framför sitt kvällste, de två ungdomarna framför TV:n och den utmattade affärskvinnan fortfarande med mötesprotokollet i handen. Snart blir Degerö tyst och stilla. Men bara för en tid. Om inte så länge är folk ute igen och Degerös hemliga stigar blir åter nötta av människofötter, fötter som springer eller går, släpar mot marken eller hoppar jämfota över sten och rot.

Vandraren